Jag läste - det kanske bara är ett tiotal år sedan - en lång presentation av författaren Johannes Salminen i "Ny Tid". Artikeln skämdes av en panegyrisk underton, mycket typisk för skribenten Söderling. Men den innehöll intressanta resonemang.
"Det var något bevänt med etablissemanget förr i tiden", yttrade Johannes Salminen (jag citerar ur minnet).
Sant.
Etablissemangets språkliga och tankemässiga förfall IDAG kan förslagsvis avläsas i Nya Argus.
Under sina första hundra år var tidskriften mig veterligen inte känd för att bedriva pronazistisk censur. Någon ansamling av stalinister kan jag heller inte dra mig till minnes.
I nummer 4/2010 är åtminstone den beundrade Chodorkovskij - och hans översättare Rotkirch - gamla Kremlmedlöpare. Söderling, som också här står för panegyriken, är f.d. Kremlmedlöpare i så måtto, att han på 1980-talet såvitt jag vet var anställd på en DFFF-tidning.
Här återger jag rader ur det brev om debattvägran jag skrev till Trygve Söderling för ett par veckor sedan:
Trygve!
När nu en gång Finlands 1900-talshistoria är tabu – dvs. när inte Henrik [Meinander] och inte Nya Argus vågar yttra någonting alls – gitter inte jag heller.
Vad skulle JAG ha att hämta i en polemik som berör Finland men inte mig? Jag lider inte någon brist på pengar. Publicitet har jag haft mer än de flesta. (Idag undrar jag hur, och varför, jag orkade skriva opinionsartiklar i Husis i flera år.)
Du vet lika bra som jag att NA-redaktionen nu anfört ogiltiga svepskäl mot min artikel.Klart att jag då är OERHÖRT MODFÄLLD av Argus’ feghet, ty den är ett slutgiltigt bevis på att Svenskfinlands etablissemang bildar en heltäckande mur för livslögnen. Jag har ingen lust (härutöver) att slå huvudet blodigt mot den muren.Och det kommer ingen annan att (tillåtas) göra heller.
******
Min första läsning av Nya Argus kan jag datera till Janssons redaktörskap. Den nuvarande räddhågsenheten ingick inte i den (förlorade!) liberalism som då rådde.(Jag var 23 år när ett bidrag av mig första gången trycktes i Nya Argus. Pärre Stenbäck var, tror jag, chefredaktör. Argumentet ”bristande källhänvisningar” skulle den gången ha varit fullt befogat, men en opinionsartikel av en liberalistisk och pro-sionistisk ung journalist var välkommen, säkert just för att den VAR en opinion.)
Det har alltid funnits ett parodiskt drag av second-string-uppsatser (opublicerbara, som du vet, i all fackpress) i Nya Argus. Men idag består tidskriften av BARA snusförnuftigheter, halvspråkigt skrivna. (Jag läste elektroniskt Redaktionssekreterarens poänglösa skriverier om Leo Ågren: det talas dialekt och det talas finska bland ”karaktärerna” – alltså romanfigurerna – och det leder ingen jäkla vart.)
Det måtte vara bekvämt att traska på i denna akademiska förtunning!
(Nu blev ju Östlings flerfaldiga inadvertenser orättade, också. Gratulerar till "källkritiken" och "argumenteringen".)
******
I ett några dagar gammalt nummer av Hbl ser jag en insändare som kallar (den troligen ordinarie) kolumnisten Tom Berglunds skriverier ”världsfrånvända och naiva”. Det är ord och inga visor. Det är vad jag kallar debatt. Nu blev det alltså klarlagt att Husis trots allt inte lider av alldeles samma debattskräck som ni.
mvh
KPJ
