Politisk korrekthet – omtyckt men onyttig
”Det har blivit en moderiktning att klaga över kriget”, skrev en otröstlig Bertel Gripenberg 1942.
Ack, det politiska motstånd som krigets magnificens fick utstå i samtiden - då har eftervärlden klagat bra mycket mindre!
Från 1946, då finländarna identifierade sig med de krigsansvariga politikernas egenrättfärdighet, har medier och medborgare idealiserat krigen – och avvisat minsta lilla ifrågasättande av nyttan med 100.000 finländska dödsoffer.
Inte heller Finlands husbönder i Kreml ville rumstera i finländarnas historieuppfattning.Det var ju inte befolkningen – t.ex. de av “oss” belägrade leningradborna - som regerade Sovjet, utan en styrande klick med “vänskapspolitik” på programmet.
En ny generation av finländska historiker har sedan slutet av 1980-talet (alltså: sedan grannen tillät ”glasnost”) vågat ta upp Finlands nazisympatier, censuren och krigspropagandan, hur Karelens ryssar behandlades och hur det akademiska Finland beredvilligt ställde sig i Storfinlands tjänst.
Till denna vetgiriga historikergeneration hör också Henrik Meinander, fast man inte skulle tro det av Nya Argus’ anmälan (och inte riktigt heller på grundval av boken “Finland 1944”).
Det jag här påtalar är att Nya Argus slutit upp kring ett redan överspelat tigande och samtyckande. Det sker när historikern Meinanders ovan nämnda bok anmäls.
NYA ARGUS ”DEMASKERAR” 1939
Tom Östling skriver (NA 4/2010):
”Nu när vi i tjugo år fått säga att Stalin började vinterkriget så kan vi säkert också tåla faktumet att fortsättningskriget utkämpades med benäget bistånd av Hitlers armé och tyska vapen... Sådant får Meinander mig att reflektera över...”
Förbudet mot kritik av Stalin är ett försåtligt postulat, som inte på något sätt har stöd hos Meinander.
”Påståendet att man under det kalla kriget inte fick tala och skriva om våra krig, annat än med självförnekelse, är obegriplig goja (puppua)”, skriver historikern Markku Jokisipilä. Han menar att somliga ”finlandiserade” opinionsbildare lider av en så svår baksmälla att ”vår bild av historien verkligen löper risk att förvrängas”.
Det som däremot luftats alldeles för litet i över 60 år är den första finländska republikens omogna och på flera sätt fördärvliga politik.
Det var forskare från främmande land som någorlunda tidigt kom att intressera sig för orsakerna till lilla Finlands delaktighet i världskriget. Först var amerikanen Charles Leonard Lundin (1957), på 1960-talet kompletterad av britten Anthony Upton (1965) och norskamerikanen Hans Peter Krosby (1968). Deras genomskådanden motarbetades vildsint av det akademiska Finland anfört av Arvi Korhonen, vars credo som historiker brukar anges som ”tjäna fosterlandet”.
ARNSTAD OCH MEINANDER
Nya Argus anmäler (3/2010) Henrik Arnstads ”Skyldig till skuld”, som dryftar Finlands och andra hitlerstyrda nationers skuld för den nazistiska framfarten 1941 – 1944. I numret därpå recenseras Henrik Meinanders ”Finland 1944”.
Ett steg fram, ett steg tillbaka.
Arnstads text är en sannskyldig uppfordran till konfrontation med det förflutna.
Meinanders tjocka bok är - som jag bedömer den - akribisk och mycket välskriven, men obehövlig.
I den mån Henrik Meinander alls vågar sig på något omdöme, tycks han företräda synen att den välsignade nationalkänslan snarast mår bra av krig.
Idén om gemenskap i nederlag närmar sig den gripenbergska tanken att man inte bör klanka på kriget – och följaktligen heller inte på den politik som lett till krig. (Ett klockrent exempel vore den serbiska nationalismens grundläggande myt, nederlaget vid Kosovo Polje år 1389).
Nya Argus’ ängsliga politiska korrekthet är inte gripen helt ur luften. Menlösheten har sin klangbotten hos Henrik Meinander, trots att han är en mycket meriterad kännare av 1900-talet.
Just Meinander vore på basis av sina färdigheter den rätte att tala om Svenskfinland, kriget och hitlerismen.
Det specifikt finlandssvenska bidraget till krigshets och nazimentalitet är för utomstående en bagatell och därför lätt att kamouflera. Det är nära nog tabu i vår finlandssvenska offentlighet.
MUMINDALEN OCH HISTORIEN
Sanningen är att Finlands svenskspråkiga etablissemang förlorade politisk makt redan efter 1918 – och begrep att det var bara början. Just därför skälvde den svenskspråkiga överklassen inför händelserna i Sovjetryssland, där l’ancien régime totalt hade fått stryka på foten.
Det är den uppenbara förklaringen till ansamlingen av krigshetsare och rasister i Svenskfinlands topp. ”De finaste namn man kan tänka sig... halva adelskalendern och resten ur taxeringskalendern”, som Cab, Gustaf och Boris formulerade det i pjäsen ”Finland hurra!” stoppad av Svenska Teaterns styrelse 1968.
Det som mig veterligt aldrig blivit rejält undersökt är varför - trots taxeringskalendern och adelskalendern - just Svenska folkpartiets riksdagsgrupp dominerades av fredsinriktade demokrater. Det är tänkbart att en kunnig historiker som Henrik Meinander, om han för en gångs skull vågade ta ett ordentligt kliv utanför allfarvägen, kunde bekräfta vad jag tror: att riksdagsgruppen var mer demokratisk än det övriga etablissemanget därför att Finland redan hade infört den (av överklassen hatade och hånade) allmänna rösträtten.
Detta skulle kunna bli ämne för en historiediskussion värd namnet, olik ältandet av ren och skär taktik (ex.vis Narva 1944) som bara kan kallas trivialisering.
RÅDDJUR OCH KNAPPOLOGI
Bortser vi från slagfältsbeskrivningarna är Meinander starkast när han beskriver den litterära scenen 1944. (Det märks att den också roar Tom Östling mest.)
I sin visa sjunger Tove Janssons ”Råddjur”:
”Men det gör ingenting
om man glömmer, råddar, tappar
ifall man är en samlare och kännare av knappar!”
Historikern Henrik Meinander har satt 1944 i en anekdotisk schablon. Boken är läsvärd för oss som är gamla nog att gilla både historia och historier.
I Östlings recension blir ”Finland 1944” en knappologisk upprepning av den politiskt mest korrekta läsarten. Nya Argus’ recensent har ”under läsningens gång” blivit ”övertygad om att Finland i fortsättningskriget inte slogs separat” – en övertygelse som t.ex. Argusmännen Eirik Hornborg och Jan-Magnus Jansson kunde förskaffa sig för över ett halvsekel sedan. ”Jatkosodan synty” av Mauno Jokipii trycktes 1987!
Recensenten låter sedan den fnoskiga backanalen i Torneå beblandas med Rovaniemis tragiska grusande. Det blir rena rama ”Råddjurets visa”, när Östling flyktigt nämner ”de trassliga fredssonderingarna vintern 1944” som om de faktiskt vore outgrundliga.
VILKA FRÅGOR ÄR VIKTIGAST?
Leif Höckerstedt anmäler i Nya Argus (nummer 3/2010) den rikssvenske journalisten Henrik Arnstads bok om historieförfalskning i ett antal europeiska ex- axel-stater, särskilt Finland.
”I verkligheten är det mest förbjudna något lite obehagligt ingen vill ta i”, skriver Leif Höckerstedt, ”nämligen de orubbliga nationella sanningarna och myterna.”
Tragglandet av vilka böcker som i nederlagets stund (1944-45) avlägsnades från biblioteken är, om något, knappologi.
Men idag – 2010 - finns Henrik Arnstads ”Skyldig till skuld” i tre (3) exemplar på Helsingforsregionens bibliotek. Meinanders bok ”Finland 1944” finns i 21 exemplar på svenska och 57 i finsk översättning!
Ändå är det solklart vilkendera av böckerna som är viktigare för debatten om Finlands underliga 1900-talshistoria.
* * * * *
Åbo Underrättelser frågade i en enkät bland finlandssvenska intellektuella 1927:
”Vad vill Ni i korthet säga Finlands folk på tioårsdagen av landets självständighet?”
Det svar ÅU då fick av filosofen Rolf Lagerborg var: ”Jo, av överfullt hjärta: Hut!”
Omdömet är tiofalt befogat idag. Det finns ingen levande hut i en historiker som, 66 år efter katastrofen, inte vågar omtala föremålet för Bertel Gripenbergs dyrkan utan att sätta ”Hitler-Tyskland” i anföringstecken. Si och så med skamkänslan är det också hos anmälaren, då denne finner ”ryka friskt samman” vara det adekvata uttrycket för en polemik mellan frihet och slaveri.
(Östling kallar något inadvertent Rolf Lagerborgs trätobroder ”Örnulf Tigerstedt”, trots att han hos Meinander är Bertel Gripenberg. Fast det kan gå på ett ut; de två såta ädlingarna var båda nazistanhängare.)
Själv lekman drar jag mig till minnes Erik Gustaf Geijers ord: ”Vad är det som sker i det som sker?” Det är inte mycket bevänt med skriverier som bara fortplantar myter.
KIM PETER JOHANSSON
Jag återkommer med Nya Argus' svepskäl och kommentarer till dem. Stay tuned!
